Förvirringens tid.

Jag är så förvirrad så jag vet inte vart jag har mig nu. Jag erkänner..det är inte över..tror aldrig det kommer va det.
Att en kram på slutet av en konversation ska ställa till det så...men det gör de. The sad part is..det är jag som kommer trilla illa igen.
Åå suck.
Ibland det sötaste som finns...och sen bara det hemskaste, värsta...underbara. Jag är schizo när det gäller känslor...iallafall känslor för han.
Jaja..det löser sig sa gubben och sket i vasken, som min käre bästis T-boo brukar säga.

Nu ska man snart jobba, kvällspass..då får man dela medicin..wei! *försöker va positiv* Blev inget jobb igår, hade huvudvärk. Maranens olycka, som visserligen inte va så stor, tog mig hårdare än beräknat. Såg framför mig hur det gick för J, och ja..usch. Man ska aldrig tänka det värsta men det värsta tar sig fram väldigt lätt. Sen låg en varm kropp bredvid och det gjorde det inte lättare att gå till jobbet direkt. Det får man ju faktiskt erkänna.

"Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt"